Så Dumt.

Jag läste just ut en underbart bok, Så Dumt av Mia Törnblom.
En stark självbiografi om hennes liv som narkoman och vägen därifrån.
Har tagit mig nästan en två månader att läsa den, inte för att jag läser sakta, absolut inte, utan snarare för att den faktiskt varit rätt så tung, men även väldigt underhållande.
Jag råder alla att läsa den, alla som klarar av det vill säga.
För alla är ju faktiskt inte lika intresserade som jag av andras misär.. nej fy vad hemskt det låter.
En vän till mig frågade om det var så att jag alltid tittar på Outsiders bara för att jag känner mig så fruktansvärt normal då..?
Det tål att tänkas på.

Så varför är jag och andra människor så nyfikna och intresserad av andra människors liv? Speciellt för dom som inte har det så lätt heller?
Är det den sadistiska ådran i mig som pumpar varje gång jag får tänka "Fy fan vad skönt att det inte var jag!!" är det så?
Jag har levt ett rätt så bekymmerslöst liv på ett sätt, men ser man det från ett annat perspektiv så kanske jag har haft ett jävligt liv med massor av motgångar? Det ligger ju i betraktarens öga! Men jag kan verkligen inte förstå varför man kan vara så intresserad som jag är av folks misärer? Missförstå mig rätt, jag är inte så "intresserad" av folk i min närhet, dom vill jag gärna ska må bra och haft ett lyckligt liv, men människor jag inte känner? Förstår ni? Jag önskar om inte dåliga liv och hemska barndomar, men jag tycker det är intressant och läsa om, alt. se på tv/film.

Jag tror jag ska sluta detta inlägg innan jag får mig själv att framstå som en sadistisk människa som önskar alla andra olycka för så är det inte!
Jag ska istället plocka ihop mina saker sminka mig lite och sen krypa ner i min pojkväns knä och pussa lite på honom innan jag drar iväg till jobbet.

Med alla min kärlek/ Kajsa<3