Ett jävla tjat.

Det är ungefär så det känns som om livet är för tillfället. Eller i alla fall den senaste tiden!
Ett jävla tjat om att jag måste blogga bl.a , och tyvärr faller jag för ert tryck eller så kanske dte är för att jag bara vill få er att hålla käften;)

Så här gick mitt och Malins samtal häromdagen angående mitt nedlagda bloggande.

M- Asså du bloggar ju aldrig längre!

K- Jag har bättre saker för mig ju!

M- Åh du är så tråkig..! Jag vill ju läsa om vad som händer i ditt liv och bli uppdaterad.

K- Men Malin! Vi pratar i telefon minst 3 ggr om dagen hur fan skulle du kunna missa vad som händer i mitt liv?

M- Men ändåååå!

Sen är det en jävla massa tjat om en jävla massa annat, fast det kallas kanske inte tjat längre? Det kallas att bli vuxen antar jag.. och det är väl dags för mig med, även om det ibland känns som om jag varit vuxen i 15 år snar, så ibland känner man dne där känslan av att bara vilja vara ett barn och slippa allt ansvar.. dom stunderna då jag plockar upp min telefon och ringer pappa och gnäller lite.. eller lite och lite..
Jag lägger till min absolut gnälligaste och barnsligaste röst, ni vet sådär så man nästan gråter och det gör nästan lite ont i kroppen att andas.

K- papapapappaaa.. hjälp!

P-Vad är det min lilla pissmyra
(alt. Jag har inte tid med dig jag är i källaren på teatern, jag ringer dig sen! va faaaaaan..*klick*)

och så fortsätter det tills han för säkert hundrade gången förklarat för mig att det är så det går till att bli vuxen.

När jag var liten så trodde jag att livet var så enkelt som vuxen..
*Man kunde göra vad man ville, när man ville.
*Sitta uppe länge på kvällen och se på Tv (typ Rederiet)
*Äta vad man ville.
*Och alltid ha pengar!
*Och som vuxen blev man aldrig ledsen eller grät och ingenting gjorde ont...

Så fel man kan ha som barn..
Om det ändå varit så enkelt alltihop.
Visst Jag kan göra vad jag vill när jag vill, men jag måste också tänka på att det kommer en morgondag. Vilket för oss vidare till nästa punkt, JA jag kan sitta uppe hela natten om jag vill, men jag ska ju antagligen till jobbet dagen därpå. Och går jag inte till jobbet får jag inte några pengar, som man dessutom ändå inte alltd har bara för att man jobbar sin söta lilla stjärt av sig. Och får jag inga pengar så kan jag inte äta vad jag vill, vilket jag ändå inte kan i detta ideal-fixerad samhälle vi lever i! Jag är långifrån en size zero men jag mår rätt så bra ändå.
Nog för att jag beklagade mig ngt otroligt på stranen för Joakim häromdagen och ställde honom en fråga likanande "Hur känns det att vara på stranden med en valross?" Vilket är en jävla dålig kommentar får jag säga själv. Men man får helt enkelt inte vara nöjd med att vara den man är, då menar jag inte att se ut som en valross, utan att vara stolt över att inte vara en size zero. ETT JÄVLA TJAT!

Men åter till mina tankar som barn...
Att man aldrig skulle vara ledsen eller gråta är nog det som gjort mig mest besviken sen jag klev in i den sk. Vuxenvärlden.
Jag kan aldrig komma ihåg att jag sett vuxna som bara börjat gråta för att dte är så skönt att bara få ut det.
Jag kan heller aldrig se framför mig hur min mor lega i min fars famn och varit jättelycklig och ädå inte kunnat sluta gråta och inte kunnat förklara vad felet är.
Detta händer mig ofta, och jag tycker så synd om min älskade Pojkvän Joakim som är så fin och bara kramar och kramar och vysjar mig till sömn.. eller d nätte rjag håller honom vaken för jag drömmer mardrömmar.
Jag kana inte minnas mig sett ngn vuxen göra så när jag var barn...
Det fann där säkert men ändå.
Är jag verkligen vuxen?
Vad bevisar att man är vuxen?
Att man kan köpa öl på systemet?
Att jag betalar skatt och har rösträtt?

När är jag vuxen? berätta dte för mig..
för dte är hela tiden ett jävla tjat om att man ska ta och visa det..


Med all min kärlek/ Kajsa.