Monday, July 28, 2008

Kajsa has Left the Building.

Jajamänsan! Eller inom det snaraste i varje fall.
Jag och mina två väninnor N och M reser till Bulgarien imorgon för en veckas avkoppling och solande.
Personligen känns detta nästan mer som lite rehabilitering från livet här hemma dom senaste veckorna.
Ska bli skönt att bara få stänga av alla ting och alla frågor. Och få bearbeta lite.
Dock kommer jag sakna er här hemma, min älskade pojkvän och min familj "liiiite"
För så här är det, jag är en människa som börjar sakna fort, väldigt fort! speciellt om jag reser utomlands! Meen sen är jag även en person som lär mig att "leva med det" rätt så snabbt.

Känns dock som ett bra avslut på sommaren, jag jobbade min sista dag som "sommar-vikarie" igår men kommer tillbaka till jobbet efter semestern, men då som "vanlig vikarie!"
Trivs väldigt bra på ängavången och skulle gärna ha tt längre vikariat där.

Idag är det tvättdag inför resan, och sen ikväll blir det grillning med familjen i skälderviken.

så nu önskar jag er en fortsatt fin sommar. För nu sticker jag snart<3

Thursday, July 17, 2008

Fortsättning följer!

http://hd.se/angelholm/2008/07/17/hjaelte-paa-jobbet/

Ha hahahahahaha

Wednesday, July 16, 2008

Rädda, Larma Släck!

http://hd.se/angelholm/2008/07/16/hemtjaenstanstaelld-raeddade-94-ur/

Idag är jag så glad att jag läste Bamse som barn!

Wednesday, July 9, 2008

Är gräset grönare på andra sidan?

Det är nog en fråga många människor ställer sig själv, och andra med för den delen.
Jag har just haft ett långt samtal om just detta med en av mina bästa väninnor om just detta.
När ska man man ta steget och våga se om det verkligen är så? Och om man väljer att klättra över staketet, finns det då fortfarande en chans att klättra tillbaka? Eller är det för evigt försent?
Vissa människor tar detta steget allt för ofta, och hoppar över gärdsgårdar efter gärdsgårdar i hopp om att nästa äng ska vara ännu grönare och ha ännu finare klöver.

När vi pratade om detta kom vi nog båda fram till att vi båda tillhör den sorten av människor som lever efter devisen "att vara sin egen trädgårdsmästare" och "det du sår får du skörda".. eller i alla fall försöka.
Min trädgård kan se förjävlig ut med gul gräsmatta och massor av maskrosor, medans grannens gräsmatta sprudlar av grönska. Betyder detta att jag borde strunta i min lite tafatta trädgård och köpa mig en ny kollonilott istället?
Nej, inte om du absolut inte "måste"!
Slå på vattenspridaren och och börja plocka ogräset ur mattan! Ge inte upp!
Kom ihåg du vet vad du har, men du vet aldrig vad du får!

Jag talar givetvis om förhållanden.

Jag är lyckligt lottad med ett förhållande/gräsmatta där vi båda hjälps att att vattna!
Alla har inte den turen, men ge inte upp för det.
Försök en stund till.. hjälper det inte? Nej då kanske det är dags att hitta en ny tomt, men Ge Inte Upp!
Jag tror på dig min älskade vän, Jag tror på kärleken, ge inte upp!

Kärlek/ Kajsa.

Pass, Pank och Putt.

Blää dagen suger, är bara ledsen och besviken idag.
Ingenting är roligt, bara lite roligt när Jocke sjunger sin snoppsång, annars suger det.

En av våra finaste vårdtagare gick bort idag och det gjorde ont i mitt bröst när jag hörde de. Har känt den där känslan av hopplöshet hela dagen, fram tills jag kom hem till Jocke's famn och bara fick skrika ut min gråt och snörvla ner honom helt och hållet...

Känner mig bara bortglömd och ledsen. Vill ingenting. Känner mig putt:(
Men fick masa mig iväg till polisen för att fixa passet. 400 kr, så nu är man nästan pank känns det som. Eller ja dom pengarna jag har ska användas till annat ju.

Bläääää ibland får man bara spy på allt och dte gör jag, jag spyr på er!

Tuesday, July 8, 2008

Så Dumt.

Jag läste just ut en underbart bok, Så Dumt av Mia Törnblom.
En stark självbiografi om hennes liv som narkoman och vägen därifrån.
Har tagit mig nästan en två månader att läsa den, inte för att jag läser sakta, absolut inte, utan snarare för att den faktiskt varit rätt så tung, men även väldigt underhållande.
Jag råder alla att läsa den, alla som klarar av det vill säga.
För alla är ju faktiskt inte lika intresserade som jag av andras misär.. nej fy vad hemskt det låter.
En vän till mig frågade om det var så att jag alltid tittar på Outsiders bara för att jag känner mig så fruktansvärt normal då..?
Det tål att tänkas på.

Så varför är jag och andra människor så nyfikna och intresserad av andra människors liv? Speciellt för dom som inte har det så lätt heller?
Är det den sadistiska ådran i mig som pumpar varje gång jag får tänka "Fy fan vad skönt att det inte var jag!!" är det så?
Jag har levt ett rätt så bekymmerslöst liv på ett sätt, men ser man det från ett annat perspektiv så kanske jag har haft ett jävligt liv med massor av motgångar? Det ligger ju i betraktarens öga! Men jag kan verkligen inte förstå varför man kan vara så intresserad som jag är av folks misärer? Missförstå mig rätt, jag är inte så "intresserad" av folk i min närhet, dom vill jag gärna ska må bra och haft ett lyckligt liv, men människor jag inte känner? Förstår ni? Jag önskar om inte dåliga liv och hemska barndomar, men jag tycker det är intressant och läsa om, alt. se på tv/film.

Jag tror jag ska sluta detta inlägg innan jag får mig själv att framstå som en sadistisk människa som önskar alla andra olycka för så är det inte!
Jag ska istället plocka ihop mina saker sminka mig lite och sen krypa ner i min pojkväns knä och pussa lite på honom innan jag drar iväg till jobbet.

Med alla min kärlek/ Kajsa<3

Monday, July 7, 2008

Ett jävla tjat.

Det är ungefär så det känns som om livet är för tillfället. Eller i alla fall den senaste tiden!
Ett jävla tjat om att jag måste blogga bl.a , och tyvärr faller jag för ert tryck eller så kanske dte är för att jag bara vill få er att hålla käften;)

Så här gick mitt och Malins samtal häromdagen angående mitt nedlagda bloggande.

M- Asså du bloggar ju aldrig längre!

K- Jag har bättre saker för mig ju!

M- Åh du är så tråkig..! Jag vill ju läsa om vad som händer i ditt liv och bli uppdaterad.

K- Men Malin! Vi pratar i telefon minst 3 ggr om dagen hur fan skulle du kunna missa vad som händer i mitt liv?

M- Men ändåååå!

Sen är det en jävla massa tjat om en jävla massa annat, fast det kallas kanske inte tjat längre? Det kallas att bli vuxen antar jag.. och det är väl dags för mig med, även om det ibland känns som om jag varit vuxen i 15 år snar, så ibland känner man dne där känslan av att bara vilja vara ett barn och slippa allt ansvar.. dom stunderna då jag plockar upp min telefon och ringer pappa och gnäller lite.. eller lite och lite..
Jag lägger till min absolut gnälligaste och barnsligaste röst, ni vet sådär så man nästan gråter och det gör nästan lite ont i kroppen att andas.

K- papapapappaaa.. hjälp!

P-Vad är det min lilla pissmyra
(alt. Jag har inte tid med dig jag är i källaren på teatern, jag ringer dig sen! va faaaaaan..*klick*)

och så fortsätter det tills han för säkert hundrade gången förklarat för mig att det är så det går till att bli vuxen.

När jag var liten så trodde jag att livet var så enkelt som vuxen..
*Man kunde göra vad man ville, när man ville.
*Sitta uppe länge på kvällen och se på Tv (typ Rederiet)
*Äta vad man ville.
*Och alltid ha pengar!
*Och som vuxen blev man aldrig ledsen eller grät och ingenting gjorde ont...

Så fel man kan ha som barn..
Om det ändå varit så enkelt alltihop.
Visst Jag kan göra vad jag vill när jag vill, men jag måste också tänka på att det kommer en morgondag. Vilket för oss vidare till nästa punkt, JA jag kan sitta uppe hela natten om jag vill, men jag ska ju antagligen till jobbet dagen därpå. Och går jag inte till jobbet får jag inte några pengar, som man dessutom ändå inte alltd har bara för att man jobbar sin söta lilla stjärt av sig. Och får jag inga pengar så kan jag inte äta vad jag vill, vilket jag ändå inte kan i detta ideal-fixerad samhälle vi lever i! Jag är långifrån en size zero men jag mår rätt så bra ändå.
Nog för att jag beklagade mig ngt otroligt på stranen för Joakim häromdagen och ställde honom en fråga likanande "Hur känns det att vara på stranden med en valross?" Vilket är en jävla dålig kommentar får jag säga själv. Men man får helt enkelt inte vara nöjd med att vara den man är, då menar jag inte att se ut som en valross, utan att vara stolt över att inte vara en size zero. ETT JÄVLA TJAT!

Men åter till mina tankar som barn...
Att man aldrig skulle vara ledsen eller gråta är nog det som gjort mig mest besviken sen jag klev in i den sk. Vuxenvärlden.
Jag kan aldrig komma ihåg att jag sett vuxna som bara börjat gråta för att dte är så skönt att bara få ut det.
Jag kan heller aldrig se framför mig hur min mor lega i min fars famn och varit jättelycklig och ädå inte kunnat sluta gråta och inte kunnat förklara vad felet är.
Detta händer mig ofta, och jag tycker så synd om min älskade Pojkvän Joakim som är så fin och bara kramar och kramar och vysjar mig till sömn.. eller d nätte rjag håller honom vaken för jag drömmer mardrömmar.
Jag kana inte minnas mig sett ngn vuxen göra så när jag var barn...
Det fann där säkert men ändå.
Är jag verkligen vuxen?
Vad bevisar att man är vuxen?
Att man kan köpa öl på systemet?
Att jag betalar skatt och har rösträtt?

När är jag vuxen? berätta dte för mig..
för dte är hela tiden ett jävla tjat om att man ska ta och visa det..


Med all min kärlek/ Kajsa.